Vi blickar tillbaka

Erik Rapp - självskriven ledare

Om åsikterna kan gå något isär när det gäller Blåsorkesterns första samlingsplats och exakt datum för bildandet, så är dock alla eniga om en sak: den drivande kraften och den självskrivna ledaren för den nybildade blåsorkestern var Eric Rapp, en man som från det han kom till staden 1913, under fem decennier kom att stå i centrum för Oskarshamns musikliv, och som ännu 1978 aktivt och engagerat tog del av musikutbudet. Med sitt musikaliska förflutna som stamanställd vid Artillerimusiken och med sin tidigare erfarenhet som musikalisk ledare, bl a för Kamraterna, blev Erik Rapp den som man naturligt samlades omkring. Det måste ha varit ett mycket gott val, för med honom fick blåsorkestern en ledare som stod kvar på sin post - med ett kortare avbrott - ända till 1956.

Den första besättningen

Instrumentbesättningen i den nybildade ensemblen var två klarinetter, en ess-kornett, en B-kornett, en basun, en tenortuba, ett horn, bastuba och trummor.

Vid tiden för 50-årsjubileet 1978 var ännu fyra av grundarna i livet:

Erik Rapp, som vid sidan av ledarskapet med stor framgång trakterade sin ess-kornett.

Axel Asph, klarinettist och hornist, verksam inom musikkåren till början av 1960-talet.

Einar Sandberg, mycket aktiv både som trumslagare och styrelsemedlem. Drog sig tillbaka 1973.

Eric Wretling, "orkesterns mångårige Klockarfar" (som han kallades i ett gammalt protokoll), fortfarande aktiv 1978. Då höll han sig oftast till sin ventilbasun, men han hade också prövat på både klarinett och althorn.

Bland de musikanter som var verksamma den första tiden kan också nämnas Ankar Andersson, Fritz Andersson, Gustav Johansson, Erk Jonsson, Ivan Nilsson, Ivar Rosén , Rickard Rydberg och Karl Theodor Karlsson.

Repertoaren

Man ville spela populära och lättsamma melodier - bra musik som publiken kände igen och kunde tralla med i. Program från 30-talets början visar att orkestern spände över ett brett register med operettpotpurrier, arrangemang av visor och trallar, wienervalser, romanser och naturligtvis marscher på programmet. För att repertoaren skulle innehålla riktigt moderna inslag kunde det hända att Eric Rapp tog sig till Alphyddan för att lyssna till musikkapellets version av de senaste slagdängorna. Sedan skrev han ett arrangemang för sin blåsorkester av den melodi som vann hans gillande.

Knappa resurser

Den nya orkestern fick från början dra sig fram med knappa resurser. Pengar behövdes förstås till notinköp och andra omkostnader. Ibland kunde spelningarna inbringa ett litet arvode; ibland fick man lita till publikens generositet och gå runt med en mössa. Resultatet kunde bli en hel del småslantar, men kanske lika mycket byxknappar.

När inga andra medel fanns, fick medlemmarna själva komma överens om att lägga 50 öre i veckan till den gemensamma kassan. Någon ekonomisk ersättning till ledare var det inte tal om. Medlemmarna fick förstås själva hålla sig med instrument, eller kanske låna av Eric Wretling, som en gång lyckades att för fem kronor komma över en hel låda med blåsinstrument. Där fanns kornett, horn, tuba och bas, visserligen gröna av ärg men fullt användbara efter sakkunnig restaurering.

Uppskattade framträdanden

De blygsamma förhållandena under orkesterns första år hindrade inte att man snart vann goda resultat, och under Eric Rapps energiska och bestämda ledarskap utvecklades och förkovrades Oskarshamns Blåsorkester under 1930- och 1940-talen. Musikkåren kom att bli en institution i staden och framträdde vid stapelavlöpningar, demonstrationer, bygdefester och många andra evenemang. Någon gammal oskarshamnare kanske ännu minns hur man hälsade julen med blåsmuski vid granen på Lilla Torget och hur julen "blåstes ut" vid tjugondag Knut. På sommaren var det tradition att blåsorkestern medverkade vid midsommarfirander vid Fredriksbergs herrgård, och ibland spelade man för passagerarna på ångbåten Jarl vid färder till Blå Jungfrun eller Öland.